22 | 07 | 2017
Kategorier
onsdag, 09 april 2008 11:19

Hej vad det går!!

Skrivet av 
Betygsätt den här artikeln
(0 röster)

Nu är det ett tag sen jag skrev något här, så detta kommer nog att bli ett rätt långt inlägg i dagboken. Jag börjar där jag slutade sist, nämligen vid pluggandet inför det stora SÄO provet som vi hade på skärtorsdagen ett par veckor sedan nu.
 
Jag skrev ju att jag pluggade hemma, och det var mitt på dagen om jag inte minns fel. Jag lade ifrån mig övningsuppgifterna och SÄO:n kl. 1.50 på natta, rätt mörbultad i huvudet. Jag trodde mig vara klar vid kl.01 då jag kom på att växlingsföreskrifterna också skulle vara med på provet, så jag skummade snabbt igenom dem...
 
På morgonen var det så dags för det stora provet, alla var påtagligt nervösa och läraren gjorde sitt bästa för att lugna oss. De första sidorna i provet handlade givetvis om......växling såklart, det som jag var sämst förberedd på. Jag gjorde provet i halvt uppgivet tillstånd och det kändes rätt osäkert om jag skulle klara de 75poäng som krävdes för ett G i protokollet. Vi fick ge läraren våra telefonnummer och emailadresser så skulle han meddela resultatet under påskhelgen.
 
Långfredagen gick, Lördagen gick och Söndagen gick och gick och gick.....vid nio på kvällen kommer ett sms där Stig beklagar det sena beskedet, men att samtliga skrev godkänt på provet.
 
Efter påsken var det då dags för nästa praktikperiod som varar i 6 veckor. Under perioden ska jag köra med två olika handledare, varav den senare har ett rykte om sig att vara väldigt strikt och näst intill nitisk i sitt handledande. Efter ett par dagars körande frågar handledaren mig om jag fått reda på att vår övningskörning är inställd under nästkommande måndag. Det kommer som en överraskning för mig, men när jag kollar det med chefen så bekräftar han att vi ska gå igenom SÄO-provet tillsammans under den kommande måndagen. Han förklarade att vi dittills skrivit väldigt bra resultat på proven, men att det denna gången var lite mer på gränsen till att inte klara godkänt för flera av oss.
 
När måndagen sedan kom, så visade det sig att chefen inte riktigt haft rätt i det han sagt, utan att vi skrivit helt okej resultat....även om läraren sa att han rättat proven ganska snällt. För mig blev det 95.5 poäng av 105 möjliga, och det innebär ytterligare ett VG i protokollet, och det känns riktigt bra.
 
Den efterföljande körningen flöt på riktigt bra, och körningen med den "ökände" handledaren närmade sig, och igår var det så dags att åka första gången med Bertil som han heter.
 
På schemat stod en kort tur till Västerås fram och tillbaka. På vägen till jobbet tänkte jag för mig själv vad som helst inte ska hända i början för att det ska bli alltför nervigt med tanke på hurdan handledare som jag skulle ha. Jag tänkte att jag absolut inte vill börja bromsa för sent in till Dingtuna, där vi ska stanna vid en perrong från 200km/h. Dessutom har jag aldrig varit med om att det blir ett slags fel på ATC:n som heter balisfel, så det vore inte så lämpligt att få....
 
Vi hann åka 3minuter ut från Ludvika då det börjar tjuta i  förarhytten och i ATC-panelen blinkar F-E-L. Ett balisfel direkt, men jag stressade inte upp mig, utan lyssnade till den otroligt duktige handledare som jag hade vid min sida. Med lugnt tonfall och på ett pedagogiskt sätt föklarade han vad som hade hänt, vilka åtgärder jag skulle vidta och vad jag bör tänka på. Otroligt lärorikt att få utöva det vi läst om i praktiken.
 
Färden mot Västerås fortsatte utan större missöden, förutom en något knepig tågklarerare i Fagersta som inte riktigt gjorde som man ska göra när jag ringde upp honom för att rapportera balisfelet, men det är sånt man får leva med har jag märkt.
 
När vi anländer Hallstahammar börjar det att regna. Jag säger att nu får jag nog bromsa ännu tidigare in till Dingtuna eftersom det verkar vara rejält halt på spåret. Bertil förklarar vart han brukar inleda bromsningen för att det ska bli bra, och jag tänker att när han sagt sådär så provar jag väl på hans vis, trots att det är en bit närmare hållplatsen än "mitt" riktmärke.
 
Mitt i samtalet så säger Bertil att vi är på det stället där han brukar börja bromsa. Jag har totalt missat det viadukt som går över spåret och som var det ställe där jag hade tänkt inleda bromsningen från första början. Jag kan fortfarande inte begripa hur jag lyckats missa så fullständigt, men jag inleder inbromsningen som handledaren säger. Bromsen tar otroligt dåligt. Jag tar i med magnetskenbromsen för att det ska hjälpa, men man märker knappt någon skillnad alls. När vi kommer till framkant av den 100m långa perrongen har jag 95km/h på hastighetsmätaren, och inser att det kommer aldrig att gå. Vi passerar plattformen med nästan hela tåget och får backa tillbaka för att få av de resande som skulle kliva av där. Grymt pinsamt, men återigen väääldigt lärorikt. Jag tror nog att det ska en del till för att jag ska missa viadukten före Dingtuna nästa gång jag åker där.....
 
På hemvägen gick det riktigt bra i alla fall. När vi kontrollerade fordonets bromsverkan på väg från Västerås så fick jag så dåliga värden att jag var tvungen att sätta ner hastigheten till 120km/h, så det var rejält halt där nere på slätten utanför Dingtuna...
 
Från Vad och till Ludvika fick jag sitta helt ensam i förarhytten och köra. Handledaren satte sig ute i tåget för att läsa igenom lite nya TSF:ar som kommit från vår säkerhetsavdelning på TKAB. Att jag fick så stort förtroende redan under första dagen av åkningen med honom tolkar jag som att jag skött mig över förväntan, men jag har ingen aning..... Ikväll blir det nya tag, och antagligen nya tabbar, den som lever får se!

 
Läs 2285 gånger Senast ändrad onsdag, 09 april 2008 15:38
Jukka

Epost Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen

Lämna en kommentar

Kontrollera att du skriver in (*) obligatorisk information där detta anges. HTML-kod är inte tillåtet.